Sitter i all stillhet o dricker mitt morgonkaffe medans resten av familjen fortfarande sover:)
Har inga direkta planer för dagen utan bara ta det som de kommer, ev ner idag o städa lite på salongen efter att jag röjt ur ett rum i torsdags som ska hyras ut till en tjej o bara samlat allt i köket tills sambon kan följa med o få ner de i källaren....

Sista tiden har det varit mycket tankar o funderingar kring livet o åren som gått.... 1 år sen snart sen min op o det har hänt så otroligt mycket på alla plan sen dess...

Panikångesten o deprissionerna jag lidit av sen typ 97-98 år Nästan borta helt, har mina dagar ibland men vet idag hur jag hanterar det o håller mig till mitt positiva tänkande som verkligen gör underverk.

Träffar man på gamla bekanta idag så ser ju dom hur man förändrats o nästan lite konstig attityp mot mig.. innan va man ju den osäkra som kröp in i ett skal o inte knappt våga titta på folk... något stolt över mig själv idag kan jag verkligen sträcka på mig.

Ångrar jag min op??

Alldrig i livet att jag hade velat få den ogjord.
Vist e de inte alltid lätt att leva med de nya matrutinerna o behöva planera hela tiden, fast ett år efter idag tycker jag allt att det blivit lite vardagsrutin.

Svårast av allt e nog känslan med att koppla mig till mig... om ni förstår vad jag menar. Får inte riktigt grepp om den känslan o kan inte förklara.. vill så jätte mycket hela tiden, men inser ju att omgivningen jag finns i står på samma ställe.
Vet inte igentligen själv vad de e jag vill... knäppt detta blev nu.

Nu e de dax att ta tag i denna nya dag... kram kram