Inser att de e snart 1 år sen min gastric bypass op

Tiden rinner iväg o jag har tappat 56 kg... helt sjukt o när man ser sig i spegeln så e de en ny människa jag tittar åpå.
Tankarna jag har kring detta behåller jag mycket för mig själv för att inte ällta som jag gjort dom senaste månaderna.
Man behöver verkligen någon som ska eller har gått igenom samma sak att prata med för att det ska förstås.
Denna enorma lyckokänsla jag bär innom mig o alla känslor man skulle behövt få ventilera lite, men dom närmaste omkring en har nog tröttnat... tankarna bara flygger runt oftast o jag vet inte hur jag ska tackla detta nya... behöver handla nya kläder igen, men då e man bara shoping beroende... vist fan kostar det mycket, men när allt bara börjar hänga på en så e de ju nästan tvunget.

Ältande om kg hit o dit har jag verkligen försökt sluta med, vem bryr sig känns det som
- JO; JAG
56 kg e ju helt sjukt mycket för mig, speciellt när jag ALLTID varit denna tjockis som aldrig kan gå ner i vikt

Är ju uppväxt med en MASSA glirringar om min vikt, o nu e kilona borta... fattar verkligen inte detta.

Rädslan börjar komma att jag ska komma in i samma gamla mönser o börja gå upp i vikt igen
Verkligen livrädd för det, måste börja träna igen o få lite ordning på kosten.

Har gått några månader nu o bara flytit med o försökt att inte tjata om detta för folk, men ibland har jag bara lust att sätta mig o grina av lycka... de e ju sååååå stort för mig.

Känner känslan när någon berättar att dom ska göra operationen, eller nyss gjort den... man vet ju hur det känns o kändes innan, ofatbart att kilona kommer rasa ner när man verkligen försökt allt..


Lite snurrigt inlägg kanske men, men...

http://maritakoivumaa.blogg.se/2010/august/ha-kontroll-over-ditt-liv-1.html